INTE DÄR ÄN, MEN PÅ VÄG

Jag känner att "universum börjar ge tillbaka" till mig nu.
Det är kosmiskt, som jag har börjat säga,
och det gick upp för mig alldeles nu att jag antagligen har börjat säga det eftersom att det verkligen är så.
Jag tänker på David Ellzy och längtar till fortsättningskursen på Englagård i vår,
men jag hade så gärna velat träffa honom nu på stört.
Jag har saknat illusionen av att allting kommer att ordna sig.
Nu gör jag inte det,
för nu är det inte längre en illusion.
Det är en vetskap.

Minns du när vi satt på sommarhemsgolvet med ryggarna mot skåpen
och sjöng och lyssnade på musik?
Det var långt före henne,
det var långt för allt,
men jag kan inte komma på att jag saknade något då.
- Mickan, jag behöver dig nu.

Jag tänker mycket på min pappa och jag vågar erkänna det för mig själv.
Jag hör alla dom elaka ord, som jag verkligen inte trott vilat i hans mun men som jag utan tvekan förstår är hans, eka i mitt huvud och det gör ont.
Jag är orolig för honom
och jag är arg på honom
och jag vill ha honom nu
som jag hade honom förut.
Stackars han som aldrig gråter fast han släpar på ett höghus.
Vad är det ingen ska få se som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset?

Eliza, mamma Pia, Elaka Katten och Christer Bernlo är stora stöd just nu,
men det största stödet ger jag mig själv.
Och Matilda är självklart min älskade sköka, i tid och otid.
I really do get by with a little help from my dear, dear friends.

Nu ska jag förlora mig själv i Breaking Bad och riktigt suga i mig varje liten detalj och varje liten briljant liknelse och metafor.

- / yours truly Magiska Linds.